Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
Butler, performativitet och transgender studies Ann-Sofie Lönngren
Förhållandet mellan språk och verklighet, ord och materialitet, är en central diskussion inom såväl klassisk som modern retorik. Under de senaste decennierna har dessa frågor behandlats även inom det genusteoretiska fältet, där filosofen och retorikern Judith Butler i och med sin tillämpning av performativitetsbegreppet öppnat nya fruktbara ingångar. Många forskare har – fullt rimligt – diskuterat Butlers tänkande i relation till en feministisk tradition av kritiskt teoretiserande kring kön och sexualitet,1 men jag vill i denna artikel snarare fokusera den språkvetenskapliga och retoriska bakgrunden till hennes argumentation. Det förhållande mellan kropp och retorik som diskuteras i Butlers texter går nämligen tillbaka på en språksyn som etablerades redan i 1900-talets början, och som genom utvecklingar och modifikationer möjliggjort de radikala könsteorierna. Denna översikt kommer att utgöra artikelns första del. Men Butlers resonemang pekar även framåt, mot vidare diskussioner om förhållandet mellan kön, normer, kropp och retorik. I artikelns andra del tillämpas performativitetsbegreppet inom fältet transgender studies, med en kortare analys av transaktivisten Warren Kunces protest på Mynttorget i Stockholm i januari 2012, mot påtvingad sterilisering av personer som genomgår en könskorrigeringsprocess.
Strukturalism-poststrukturalism För att förstå bakgrunden till Butlers argumentation är det nödvändigt att gå tillbaka till den schweiziske lingvisten Ferdinand de Saussures lansering av den strukturella lingvistiken i
1
Som t. ex. Lennart Hellspong har påpekat så både anknyter och avviker Butler i förhållande till en feministisk och genusvetenskaplig tradition (”Judith Butler – en genusteoretisk metaforanalys”, Rhetorica Scandinavica, 2003a:26, s. 68–81, särsk. s. 72). Detta är förmodligen en av anledningarna till att Butler blivit föremål för livliga genusvetenskapliga diskussioner, och även utsatts för kraftig kritik, inte minst av Toril Moi i What is a Woman? and Other Essays, Oxford: Oxford University Press 1999. De diskussioner som förts har sammanfattats och kommenterats t. ex. av Sara Danius i ”Själen är kroppens fängelse. Om den vanskliga distinktionen mellan kön och genus”, Feministisk bruksanvisning, Claudia Lindén & Ulrika Milles (red.), Stockholm: Norstedts 1995, s. 143–166, samt inte minst utretts i Åsa Carlssons avhandling Kön, kropp och konstruktion. En undersökning av den filosofiska grunden för distinktionen mellan kön och genus, Stockholm & Stehag: Symposion 2001. Mindre uppmärksammade är de språkvetenskapliga och retoriska ingångar till Butlers tänkande jag fokuserar i denna artikel, även om dessa naturligtvis har berörts, t. ex. i Carlsson 2001, Eve Kosofsky Sedgwick, Touching Feeling. Affect, Pedagogy, Performativity, Durham: Duke University Press 2003, s. 67–91, och Hellspong 2003a.
1
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
föreläsningsserien Cours de linguistique générale, sammanställd (260) av studenter år 1916. Denna serie tar sin utgångspunkt i en diskussion om vad språk egentligen är, en fråga som enligt Saussure endast kan besvaras genom ett studium av i första hand den lingvistiska strukturen (langue), till vilken de övriga aspekterna av språket (parole) ska relateras. Den lingvistiska strukturen definieras således som en essentiell del av språket, vilket är komplext på så vis att det är på samma gång individuellt och allmänt; det tillhör både samhället och den enskilde individen. Språket, som består av ett teckensystem, kan därmed aldrig nå perfektion hos en enda människa, utan enbart i den sociala kontexten. Den roll dessa tecken spelar i det sociala livet, de lagar som styr dem samt deras ”natur” studeras inom det fält som Saussure kallar för semiologi.2 Ett tecken består enligt Saussure av två delar, signifié och signifiant, vilka på svenska brukar översättas till betecknat och betecknande alternativt signifikant och signifikat.3 Dessa delar är oskiljaktiga, som två sidor av samma mynt. Uppkomsten av språkets betydelse förläggs således enligt Saussure till relationen mellan dessa båda språkliga aspekter, medan dess dynamik snarare inrangeras i en social kontext, vilket innebär att förhållandet mellan betecknat och betecknande är arbiträrt och karakteriseras av både oföränderlighet (eftersom tecknet är kollektivt såväl som socialt förankrat) och föränderlighet (över tid).4 Saussures beskrivning av tecknets karaktär är av särskilt intresse här. I och med att detta är både socialt och individuellt betingat undflyr det nämligen kontroll och fast betydelse. Ett enkelt exempel skulle kunna vara meningarna ”jag sparkar boll”, ”jag sparkar en pensionär” och ”jag sparkar dig från ditt arbete”. Betydelsen av ordet ”sparka”, likväl som dess värde, är helt beroende av kontexten och kan inte fastställas utan den. Ett tecken verkar således alltid i relation till andra tecken. Strukturalismen fick stort genomslag i det västerländska humanistiska tänkandet, och sina mest inflytelserika utövare i exempelvis psykoanalytikern Jacques Lacan, antropologen Claude Lévi-Strauss och litteraturteoretikern Roland Barthes. 1967 var det dock dags för nästa stora utveckling av det fältet, då den franske filosofen Jacques Derrida i essäsamlingen L’écriture et la différence kritiserade själva fundamenten i Lévi-Strauss
2
Ferdinand de Saussure, Kurs i allmän lingvistik [1916], övers. Anders Löfqvist, Staffanstorp: Bo Cavefors bokförlag 1970, s. 23–41. 3 I den svenska utgåvan av Cours de linguistique générale som jag använder i denna artikel översätts begreppen signifié och signifiant till ”innehåll” och ”uttryck”. Jag kommer emellertid att använda antingen originalbegreppen signifié och signifiant eller den svenska översättningen ”betecknat” och ”betecknande”, eftersom jag anser att orden innehåll och uttryck i detta sammanhang riskerar att leda tanken fel. 4 de Saussure 1970, s. 93–106.
2
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
antropologiska strukturalism.5 Under rubriken ”Struktur, tecken och spel i humanvetenskapernas diskurs” påvisar Derrida att Lévi-Strauss trots försöken att frigöra sig vidmakthåller ett etnocentriskt perspektiv, det vill säga en utgångspunkt varifrån den egna gruppen betraktas som alltings centrum. Detta perspektiv upprätthålls genom ett traderande av uppfattningen om logos, idén om en metafysisk existens före språk och kultur. En sådan ”närvarometafysik” (261) röjer den empirism, menar Derrida, som i själva verket utgör grunden för Lévi-Strauss tänkande.6 Med detta poststrukturalistiska synsätt ifrågasattes hela den västerländska metafysiska traditionen. Enligt denna tradition har den uttryckande delen av tecknet trots allt fortsatt att härledas från innehåll och den innesluter därmed i sig idén om en ”transcendental signifié”. Men om Saussures resonemang ska fullföljas, menar Derrida, bör detta uttryck sättas i relation till en social dynamik där föreställningen om det förmodat fasta och givna skapas genom språkliga tecken som refererar till andra tecken, vilka är arbiträra och negativt betingade.7 Derrida drog således den fulla konsekvensen av strukturalismens teoretiska nyskapelse, vilket emellertid gav honom nya problem att lösa. För om den uttryckande delen av ett tecken inte har någon nödvändig relation till innehållet, utan istället refererar till andra tecken i en oändlig kedja av negativa betingelser – vari vilar då dynamiken i denna process, och bestämmelsen för det meningslösa respektive meningsfulla betecknandet? Att relationen mellan uttryck och innehåll är arbiträr betyder ju inte att endera delen är utbytbar. Detta löste Derrida genom att, i essän ”Signature Evénement Contexte” 1972, vända sig till en annan gren av den språkliga utvecklingen under 1900-talet, talaktsteorin. och är härvidlag negativt betingat, vilket innebär att det definieras utifrån vad det inte är.
J.L. Austin och språkets performativa dimension Talaktsteorin utvecklades 1955 i en föreläsningsserie av den brittiske språkfilosofen J. L. Austin, 1962 publicerad under titeln How to do Things with Words. Austin lanserar här begreppet performativer, med vilket han avsåg utsagor som förändrar någonting i den så kallade verkligheten, som en motsats till konstateranden, vilka kan sägas vara antingen sanna eller falska. Exempel på performativa utsagor skulle enligt Austin kunna vara de ord som 5
Mikael van Reis, ”Poststrukturalism”, Modern litteraturteori. Från rysk formalism till dekonstruktion. Del 2, Claes Entzenberg & Cecilia Hansson (red.), Lund: Studentlitteratur 1991, s. 323–328, särsk. s. 323 f. 6 Jacques Derrida, ”Struktur, tecken och spel i humanvetenskapernas diskurs”, Modern litteraturteori. Från rysk formalism till dekonstruktion. Del 2, Claes Entzenberg & Cecilia Hansson (red.), övers. Mikael van Reis & Christine Sarrimo, Lund: Studentlitteratur 1991a, s. 389–407, särsk. 389, 394–402. 7 Derrida 1991a, s. 391–407.
3
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
yttras vid en vigselakt (”Ja”), vid ett dop (”Härmed döper jag dig...”), vid vadslagning (”Jag slår vad om att...”). Men samtliga performativa uttalanden är dock, konstaterar Austin, för att verkligen vara performativa, beroende av ett flertal olika faktorer. Den som yttrar orden måste exempelvis befinna sig i en viss relation till personer i sin omgivning, samt i en viss kontext.8 Om jag säger ”Ja” till min katt händer ingenting därför att vi befinner oss i fel relation till varandra. Likaså händer ingenting om min flickvän och jag säger ”Ja” till varandra hemma i tv-soffan, av det skälet att vi befinner oss i fel kontext. Ordet ”Ja” fungerar vidare som performativt enbart inom den kristna kyrkans äktenskapsreglering samt inom det svenska språksystemet. Men det performativa uttalandet är även beroende av vem som hör och bekräftar det. För att ordet ”Ja” (262) verkligen ska vara performativt krävs, förutom en viss kontext och en viss relation till den person man riktar orden till, dessutom närvaron av en person som befinner sig i position att bekräfta det performativa uttalandet (”Härmed förklarar jag er...”).Vidare kräver vigselakten att ordet ”Ja” yttras av två parter – annars fallerar uttalandets performativa potential och förblir icke-performativt.9 Även om Austin inte själv uttrycker detta, så är det uppenbart att han för in en maktaspekt i diskussionen om hur språk agerar inom den sociala verkligheten. Alla människors uttalanden har inte samma potential att vara performativa, eftersom detta kräver sanktionering av en större samhällelig och politisk kontext. Detta innebär dels att intentionen bakom ett uttalande är förhållandevis irrelevant, eftersom denna inte nödvändigtvis har någonting att göra med den effekt uttalandet får i verkligheten.10 Dels så öppnar resonemanget för möjligheten att medels ord göra motstånd mot existerande maktstrukturer.11 När Derrida vänder sig till Austin väljer han emellertid att ta sin utgångspunkt i ett senare skede av dennes argumentation, nämligen då Austin diskuterar huruvida sådant som poetiskt språk och litteratur kan vara performativt. Detta avvisar Austin starkt, eftersom han menar att detta slags språk parasiterar på det normala språkbruket.12 Men Derrida anser att en sådan distinktion kan jämföras med hur det skrivna ordet har behandlats inom den västerländska, filosofiska traditionen i relation till talat språk, och ifrågasätter om poesi och litteratur verkligen är ett hot mot språket. Är det inte snarare så, frågar Derrida, att performativa uttalanden inte skulle vara möjliga utan den citering som sker i det litterära språket? Språkets funktionalitet uppstår 8
J.L. Austin, How to Do Things with Words. The Williams James Lectures Delivered at Harvard University in 1955, J.O. Urmson & Marina Sbisà (red.), 2 uppl., Oxford & New York: Oxford University Press 1975, s. 1–24. 9 Austin 1975, s. 12–66. 10 Austin 1975, s. 25–38. 11 En aspekt som har tagits upp av Judith Butler och som jag återkommer till längre fram. 12 Austin 1975, s. 104.
4
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
ju genom en repetition som karakteriseras av föränderlighet. Eftersom tecknet får sin betydelse inom en kontext och i relation till det omgivande teckensystemet, så är det logiskt sett omöjligt att upprepa det likadant från gång till gång; en omständighet som Derrida benämner iterablilitet.13 I litteratur och annat poetiskt språk, som ju innebär just en sådan upprepning (av tecken i det språksystem inom vilket det litterära språkbruket formuleras), och förändring (i och med att dessa tecken ges en ny kontext och därmed en delvis annan mening), påvisas således hur språk fungerar. Poängen med Derridas diskussion är att iterationen (som i förlängningen kommer att utgöra det betecknande) inte härrör från något original (betecknat), utan snarare från det omgivande språksystemet, som i sin tur utgörs av tidigare sådana upprepningar. Det är genom detta samspel betydelser skapas, och det som traderas är således ingen metafysisk närvaro, utan en tradition av betydelseskapanden inom en given kontext. Maktaspekten som ligger i omständigheten att vissa iterationer vinner performativ kraft med sanktion från en vidare social ordning, medan (263) andra förblir illegitima och obegripliga, diskuteras som sagt inte av Austin, och egentligen inte heller i någon större omfattning av Derrida. Istället är det Butler som tar upp detta i sin diskussion om det performativa könet.
Judith Butler och det performativa könet I Gender Trouble riktar Butler kraftig kritik mot de resonemang om kön och sexualitet som sedan ett par decennier tillbaka har formulerats inom den västerländska feministiska rörelsen och den alltmer livaktiga genusforskningen på västerländska universitet. Utgångspunkten i denna kritik utgörs av Simone de Beauvoirs berömda sentens ”Man föds inte till kvinna, man blir det”, vilket vanligtvis brukar ses som starten för den teoretiska uppdelningen i kategorin ”kvinna” som bestående av ”kön” (givet, biologiskt) och ”genus” (föränderligt, konstruerat). Detta ses vanligtvis som utgångspunkten för den konstruktivistiska delen av genusforskningen.14
13
Jacques Derrida, ”Signature Event Context”, A Derrida Reader. Between the Blinds, Peggy Kamuf (red.), övers. Alan Bass, New York: Columbia University Press 1991b, s. 80–111, särsk. 90, 102 ff. 14 Danius 1995, s. 157. En av de viktigaste teoretiska texterna för etableringen av denna distinktion är Joan Wallach Scotts Gender and the Politics of History, New York: Columbia University Press 1988. Se även Moi 1999. På svensk mark var det emellertid Yvonne Hirdman som införde termerna “kön” och “genus” som motsvarigheter till engelskans “sex” och “gender”, i Genussystemet – teoretiska funderingar kring kvinnors sociala underordning, Uppsala 1988a samt ”Genussystemet – reflektioner kring kvinnors sociala underordning”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1988b:3, s. 49–63. Allt sedan dess har relationen mellan de engelska och de svenska termerna varit föremål för en intensiv debatt, och det går att se en tendens mot att flera svenska forskare väljer att arbeta med termen ”kön” snarare än ”genus”. En av anledningarna förefaller vara en uppfattning om att termen ”genus” i sig innefattar en binär relation till ”kön”, samt även att engelskans ”gender” har en kroppslig aspekt som svenskans ”genus” saknar; se exempelvis Marika Andræ, ”Vad är könsskillnad? Om motstridiga
5
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
Men i motsats till den gängse förståelsen av denna tudelning inom könskritiska sammanhang – att den framhåller kategorin ”kvinna” som konstruerad, snarare än statisk och given – så pekar Butler på hur de Beauvoirs sentens återskapar det relationella förhållandet mellan kön (kvinna) och genus (kvinnlighet). För vem är denna ”man” (fr. ’on’, eng. ’one’), som inte föds till kvinna, utan blir det?15 Ja, det är i alla fall aldrig en man, konstaterar Butler.16 Därmed härleds det förmodat konstruerade (genus) ur det förmodat givna (kön), vilket innebär att man har fortsatt se en kausal relation mellan dessa två, på så vis att kön framstår som upphov till genus. Genusforskningen cementerar således föreställningen om könets betydelse, menar Butler, snarare än undergräver den. Istället borde man arbeta med en könsmodell där genus inte relaterar till kön, utan till det omgivande genussystemet.17 Det finns stora likheter mellan Butlers kritik av kategorin kön inom den genusvetenskapliga diskussionen, och Derridas kritik av den transcendentala signifién (264) inom strukturalismen.18 Och liksom Derrida omformulerar förhållandet mellan betecknat och betecknande, så argumenterar Butler för en liknande ny förståelse av förhållandet mellan kön och genus. I förlängningen innebär dock dessa likheter att Butler, precis som tidigare Derrida, ställs inför problematiken att förklara dynamiken i denna figur: om genus inte relaterar till kön, och dynamiken således inte kommer från det förmodat ”naturligt” givna, varifrån kommer då föreställningarna om kön, och inte minst om kön som upphov till genus? Detta löser Butler genom att tillämpa en liknande förståelse som Derridas av begreppet performativitet på en diskussion om kön och genus.19 Varje individ föds in i ett genussystem (precis som varje individ föds in i ett språksystem), och lär sig under uppväxten att använda och relatera till detta (liksom till språksystemet). Uttryck prövas, förkastas, förändras, används igen – strukturerade av det genom omgivningen verkande genussystemets förväntningar,
användningar av begreppet kön och svårigheter att formulera socialisationsteorier”, Bedrägliga begrepp. Kön och genus i humanistisk forskning, Gudrun Andersson (red.), Uppsala: Historiska institutionen, Uppsala universitet 2000, s. 31–49 samt Carlsson 2001. 15 Ordet ”man” används här i den neutrala, allmängiltiga betydelse det också har getts i svenska språket, förutom att beteckna en könad gestalt (”en man”). 16 Judith Butler, Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity, 2 uppl., New York & London: Routledge 1999, s. 12. 17 Butler 1999, s. 3–11. En liknande slutsats om Butlers syn på kön ur ett retoriskt perspektiv har tidigare formulerats av Hellspong, som enkelt sammanfattar denna med att ”hur vi ser på genus strukturerar också hur vi ser på kön”. Hellspong 2003a, s. 72. Se även Carlson 2001, s. 9. 18 Förutom den analogi mellan poststrukturalism och Butlers performativitetsteori som jag lyfter fram här så är det relevant att påpeka att Butler även, i högsta grad, är en del av en feministisk idétradition med psykoanalytiska infallsvinklar på kön och sexualitet, varvid särskilt sexuella normer lyfts fram som en av de aspekter som strukturerar och skapar kön. För en mer utförlig diskussion om detta hänvisas till Carlson 2001, s. 132–236. 19 Butler 1999, s. 171–173.
6
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
belöningar, bestraffningar och den upplevda graden av funktionalitet (precis som språket).20 Men det performativa skapandet av kön sker även, menar Butler, långt före barnets egen förmåga att tillägna sig genusuttryck, nämligen redan i barnmorskans eller föräldrarnas förtjusta utropande vid födseln: ”Det är en flicka/pojke!”21 Kön görs alltså, gång på gång, genom ett upprepande av de akter som konstituerar genussystemet inom en given kontext. Men just som i Derridas resonemang om iterabilitet, så framhåller Butler att dessa akter inte kan kopieras på något exakt vis, utan ständigt är föremål för förskjutningar och omformuleringar. Här ser Butler en emanciperande potential, då detta öppnar för möjligheten att härma ”fel” och därmed synliggöra könets konstruerade status. På så vis kan det motstånd som möjliggörs redan i Austins resonemang förverkligas, mot normativa ideologier som reglerar kroppar, kön och begär; vilket är exakt vad som sker, enligt Butler, i vissa praktiker och företeelser inom den västerländska homosexuella subkulturen, exempelvis drag-shower och ’butch-femme’-konstellationer. Precis som Derrida inte vill se det konstnärliga språkbruket som parasitiskt på det ”egentliga” språket, utan snarare som ett påvisande av språkets struktur, vill inte Butler se dessa företeelser som kopior av ett original, utan snarare kopior av en kopia, vilka påvisar det konstruerade i kön-genussystemet. En huvudpoäng för Butler är att i alla dessa genustecken vilar föreställningen om könet som upphov till genus, det vill säga betecknat som upphov till det betecknande.22 (265)
Retorik och (kropps)materialitet Både före och efter Butler har forskare från många olika fält intresserat sig för frågor som rör makt, ord och materiella omständigheter, inte minst från fenomenologiskt, genusvetenskapligt, psykoanalytiskt och filosofiskt håll. Även inom retorikvetenskapen har Butlers tankegångar fått förhållandevis stort genomslag, och enligt Jack Selzer i Rhetorical Bodies inordnats i ett större fält som karakteriseras av tidiga marxistiska studiers intresse för makt och materialitet. Men diskussionen om kropp och diskurs går tillbaka mycket längre än så, konstaterar Selzer, som lyfter fram vissa idéer i Kenneth Burkes Permanence and Change från 1935 som exempel. Under det sena 1900-talet har dock ansatser gjorts att etablera materiell retorik som ett eget fält, med studier av exempelvis den virtuella kroppen, materiella 20
Butler 1999, passim. Judith Butler, Bodies that Matter. On the Discursive Limits of “Sex”, New York & London: Routledge 1993, s. 7 f. 22 Butler 1999, s. 174–180. Judith Butler är här influerad av den marxistiske filosofen Louis Althussers ideologibegrepp. 21
7
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
omständigheter för konsumtion av olika texter, förkroppsliganden av det gemensamma minnet samt av ”det feminina” i den retoriska traditionen. Selzer nämner även att ”a number of rhetoricians” i Butlers efterföljd utforskar de komplexa relationerna mellan retoriskt övertygande och ”one or another kind of body”.23 Och i detta avslutande påpekande slås en brygga över till den gren av retoriken som såväl tillämpas som utforskas inom fältet transgender studies.24 I dessa studier, som präglas av vad den amerikanska transforskaren Gayle Salomon har kallat för ”rhetorics of materiality”, fokuseras förhållandet mellan kropp, ord och makt i relation till en mångfald av icke-normativa iscensättningar av kön såsom transvestism, intergender, intersexualism, drag och transsexualism, inte sällan sammanförda under paraplybegreppet ”trans”.25 Retoriskt manifesteras denna relation på flera olika plan samtidigt, inte minst genom ”transkroppen” som trop, vilken i såväl kulturella som vetenskapliga texter inte sällan skildras som korsande en gräns på väg från det ena könet till det andra.26 Som sociologen Martin Berg har påpekat så innebär detta ofta att den könsmässigt icke-normativa kroppen skrivs in i metaforer för resande, rotlöshet och hemlöshet, och därmed är diskursivt präglad av uppbrott och rörelse.27 På så vis skildras genus inte enbart som någonting en människa har eller uttrycker, utan snarare som ”a metonymic landscape”, en plats man kan lämna eller anlända till,28 vilket torde innebära att normen (diskursen) tillskrivs materialitet och en självständig existens. Vidare synliggör transkroppen det synekdokiska förfarande genom vilket alla kroppar inrangeras i det västerländska, moderna könssystemet, på så vis att könsorganen, eller i vissa fall (266) rentav könscellerna, framstår som definierande delar för helheten och därmed avslöjande ”sanningen” om varje enskild kropps könstillhörighet.29 På så vis avslöjar transpersonen, genom sin somatiska ickenormativitet, den kulturella inskription som sker av alla kroppar då de performativt inlemmas i den kulturella könsordningen, men som enbart synliggörs på den kropp som avviker från moderna, västerländska, dikotoma uppfattningar om kön. 23
Jack Selzer, ”Habeus Corpus. An Introduction”, Rhetorical Bodies, Jack Selzer & Sharon Crowley (red.), Madison & London: The University of Wisconsin Press 1999, s. 3–15, särsk. 7 ff.; citat s. 9. 24 Jens Rydström har föreslagit termen ”transhistoria” som en svensk motsvarighet till ”transgender studies”; ”Varför behövs transhistoria?”, lambda nordica: tidskrift för homo/lesbisk/bi/transforskning, 2008:1–2, s. 62–77. I denna artikel kommer jag emellertid att använda den amerikanska termen, eftersom jag anser att den svenska förespeglar en alltför ensidig fokusering av det historiska perspektivet. 25 Gayle Salomon, Assuming a Body. Transgender and Rhetorics of Materiality, New York: Columbia University Press 2010. Se även Rydström 2008. 26 Salomon 2010, s. 171 f. 27 Martin Berg, Självets garderobiär. Självreflexiva genuslekar och queer socialpsykologi, Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet 2010, s. 121 f. 28 Salomon 2010, s. 172. 29 Jfr Salomon, 2010, s. 191 ff.
8
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
Detta är emellertid en koppling mellan icke-normativ kropp och retorik som inte enbart utmärker rhetorics of materiality utan präglar fältet transgender studies som helhet. Detta fält uppkom på 1990-talet som en reaktion mot såväl könsnormativiteten inom sjukvården som cis-normativiteten inom gayrörelsen,30 och har ”renarration” som ett uttalat syfte. Det som ska berättas på nytt är historien om den individ som motsätter sig, faller utanför eller bortom det binära könssystemet i den moderna, västliga sfären – men på ett sätt som inte syftar till att övertyga en läkare eller det omgivande samhället om att en är ”sjuk”, utan snarare om att tvåkönssystemet är en institutionaliserad, förtryckande samhällsstruktur utan någon självklar förankring i mänskliga kroppar och identitet. ”Åter-berättandet” inom transgender studies har i stor utsträckning skett genom självbiografier, dokumentärer, manifestationer och intervjuer, där den personliga berättelsen ges samma dignitet som exempelvis uttalanden av läkare.31 Formulerandet av transgender studies innebär således att den retoriska processen att könsbestämma icke-normativa kroppar har fått sällskap av en metaretorik, en argumentation som syftar till att påvisa de normativa utgångspunkterna för dessa processer samtidigt som ett mer subversivt och subjektivt förkroppsligande möjliggörs. Uppfattningen att könet är performativt kan sägas utgöra en gemensam utgångspunkt för merparten av dessa berättelser, samtidigt som materien – kroppen – framhålls som en aktiv part i skapandet av begripliga kroppar och identiteter.32 I detta slags retorik används inte sällan samma troper, metaforer och retoriska strategier som i de maktutövande, exempelvis medicinska och juridiska texterna, men på ett sätt som genom själva sitt utformande såväl undergräver tidigare argumentation som pekar mot nya förståelser av förhållandet mellan kropp och ord. Ett exempel på detta är den ovan återgivna resemetaforen som Berg diskuterar, och som används flitigt i självbiografiska texter och intervjuer av transpersoner själva. I Bergs intervjumaterial med manliga transvestiter vänder dessa dock på begreppen ”borta” och ”hemma”, på så vis att ”borta” är den manliga kroppen i ett manligt genus, medan ”hemma” är den transvestitiska praktiken.33 (267)
30
“Cis” är latin och betyder ”inom”. Inom fältet transgender studies likväl som i transaktivism används ordet i relation till kön (t. ex. cis-genus, cis-normativitet), för att beteckna de praktiker som innebär att kön görs i enlighet med (inom) normen. 31 Susan Stryker, ”(De)Subjugated Knowledges. An Introduction to Transgender Studies”, The Transgender Studies Reader, Susan Stryker & Stephen Whittle (red.), New York: Routledge 2006, s. 1–17, särsk. s. 13. 32 Se t. ex. Jay Prosser, Second Skins. The Body Narratives of Transsexuality, New York: Columbia University Press 1998. 33 Berg 2010, s. 132–137. Detta emancipatoriska syfte är naturligtvis detsamma som inom närbesläktade och till viss del sammanfallande retoriska traditioner såsom den feministiska (se t. ex. Brigitte Mral, Nicole Borg & Philippe Salazar, Women’s Rhetoric. Argumentative Strategies of Women in Public Life in Sweden & South
9
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
Warren Kunce och den nakna (trans)kroppens retorik Inom transgender studies är de personliga berättelserna således en viktig del av kunskapsproduktionen rörande kön, normer och kropp, och det framstår därmed som logiskt att det är en individuell talakt jag har valt att undersöka för att omsätta dessa abstrakta resonemang i retorisk-analytisk praktik. Jag har valt ett tal som hölls vid en manifestation där jag själv närvarade, på Mynttorget i Stockholm den 18 januari 2012. Manifestationen samlade runt 400 personer, och hade som syfte att ”Stoppa tvångssteriliseringarna!”34 Bakgrunden till detta är ett av de kriterier som uppställs för möjligheten att ändra juridiskt kön i ”Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall”, som antogs 1972, nämligen att den som ansöker om prövning av sitt juridiska kön ska sakna fortplantningsförmåga. Därmed krävs sterilisering, samt ett intygande av att varken ägg eller spermier finns nedfrysta.35 År 2010 utarbetades efter en utredning från Socialstyrelsen ett nytt förslag till denna lag, som skulle innebära en möjlighet att behålla den reproduktiva förmågan.36 Regeringen utgjordes vid detta tillfälle av allianspartierna, det vill säga Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Av dessa fyra var det endast Kristdemokraterna som motsatte sig att steriliseringskravet skulle tas bort, en fråga de menade behövde utredas närmare. Detta rönte stor upprördhet i sociala rörelser och i föreningar som bevakar transpersoners rättigheter, varför den första i en rad manifestationer landet runt ägde rum på Mynttorget 18 januari klockan 8, vid samma tidpunkt som frågan debatterades i Riksdagshuset av de regerande partierna.37 Efter talesmän från flera politiska föreningar och sociala rörelser anmälde sig en talare som inte hade engagerats på förhand, nämligen den
Africa, Åstorp: Retorikförlaget 2009 samt Ann Öhrberg, Vittra fruntimmer. Författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare, Hedemora: Gidlund 2001), och postkoloniala (för en god översikt se t. ex. Marouf Hasian Jr. & Emily Plec, ”Remembrances of Things Past. A Postcolonial Critique of the Human Genome Diversity Project”, New Approaches to Rhetoric, Patricia A. Sullivan & Steven R. Goldzwig (red.), Thousand Oaks, London & New Delhi: Sage Publications 2004, s. 111–128. 34 QX, Sveriges största Gaynyhetssajt, ”Avklädd protest mot tvångssterilisering”, http://www.qx.se/samhalle/19860/avkladd-protest-mot-tvangssterilisering (2013–08–15). 35 Ulrica Engdahl, Att vara som/den en är. En etisk diskussion om begreppen rättvisa, erkännande och identitet i en trans*kontext, Linköping: Linköpings universitet 2010, s. 107–136. Frågan om transpersoners rättigheter tog särskild fart efter Ungdomsstyrelsens utredning Han Hon Hen. En analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner, Stockholm: Ungdomsstyrelsen 2010. Genom intervjustudier påvisar den ett högt ohälsotal bland unga transpersoner, samt även att dessa upplever systematisk stigmatisering och osynliggörande. 36 Engdahl 2010 s. 131 ff. 37 Se t. ex. QX, Sveriges största Gaynyhetssajt, ”Tvångssterilisering blir kvar: ’Ett oerhört svek’” av Jon Voss, http://www.qx.se/samhalle/19816/tvangssterilisering-blir-kvar-ett-oerhort-svek (2013–08–15). My Newsdesk, RFSL, Pressmeddelande, ”Manifestation mot tvångssteriliseringar”, http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/rfsl/pressrelease/view/manifestation-mot-tvaangssteriliseringar724300 (2013–08–15).
10
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
amerikanske transaktivisten Warren Kunce. Talet filmades av någon i publiken och lades upp på Youtube.38 Det återges här nedan ord för ord, med vissa handlingar utförda av honom själv (eller i ett, markerat fall från publiken) inlagda i kursiv, samt snedstreck (268) som markerar var publiken upprepar Kunces ord: I mikrofonen: I would like to speak with the strength of the people’s mic, so I’ll say a few words, and everyone will repeat them, so that everyone can hear. Lägger ned mikrofonen. Mic check! / Mic check! / This debate jacka av / is about bodies jacka av / transgender bodies tröja av / this body skor av, byxor av / the state / has made our bodies kalsonger av / the most private parts / of our bodies / public property / the state / has stripped us / of our human dignity / our bodily autonomy / our privacy / but today / we take our bodies kalsonger på / back applåder och rop från publiken/ I have / only one word / to say to / Kristdemokraterna / a word / I have never / said to anyone / before today / shame! / shame! / shame!
Jag kommer att diskutera detta tal som ett exempel på ”materialiserande retorik”,39 med särskilt fokus på performativitetsbegreppet och de retoriska strategier som används för att de ord som uttalas ska vinna effekt i den så kallade verkligheten. Som jag försökte visa här ovan så handlar ju performativitet om att förändra, påverka och skapa verkligheten med ord, i Butlers variant med avseende på kön, materialitet och normer. Frågor som generellt och inledningsvis bör ställas vid varje retorisk analys som utgår från detta begrepp kan avgränsas till dessa fem: Med vilka ord och handlingar görs kön vid detta tillfälle? Hur förhåller sig dessa ord och handlingar till den (köns)teoretiska och politiska kontexten? Vilka retoriska strategier tillämpas, och hur förhåller sig dessa till den retoriska traditionen? Vilken är relationen mellan diskurs och materia i detta tal? Vilken effekt får talet? Dessa frågor ska naturligtvis inte ses som någon slutgiltig modell, utan snarare som en generell startpunkt, vilken kan och bör modifieras och kompletteras med utgångspunkt i det som varje specifik analys kräver. Men låt oss nu utgå från dessa fem i en kort exemplifierande analys av Kunces tal.
Nakenhetens retorik Med ett inledande fokus på elocutio är det lätt att konstatera att talet är påfallande välskrivet, med ymnigt bruk av upprepningar, parallellismer, allitterationer och assonanser. Starkt värdeladdade ord och begrepp (t. ex. ”human dignity”, ”bodily autonomy”, ”shame”)
38
”Warren at manifestation against forced sterilization”, Youtube, http://www.youtube.com/watch?v=K6cFO4vn5U (2013–08–15). 39 Detta är min egen översättning av Salomons begrepp rhetorics of materiality.
11
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
genererar en pathos-effekt som tillsammans med den tes som framkommer (vilken skulle kunna formuleras som ’staten begår övergrepp mot transsexuella’), fungerar som genremarkörer för det anklagande talet. Men även Kunces actio och det faktum att han under talets gång klär av sig alla sina kläder är en starkt bidragande orsak till denna pathosladdning. Inom en svensk kontext för offentlig nakenhet kanske främst tankarna till Per Oscarssons tal i Hylands hörna 1966, där han hyllar sexualiteten, nakenheten och anti-rasismen medan han tar av sig lager på lager av kläder, slutligen flera lager kortkalsonger.40 I Ordet är en makt konstaterar redaktörerna Kurt Johannesson, Olle Josephson och Erik Åsard (269) att ”Om Per Oscarsson anknyter till någon retorisk tradition så är det snarast narren och gycklarens”, men även barnet som i sin troskyldighet säger sanningar.41 På 2000-talet har dessa uppenbarligen fått sällskap av den politiske aktivisten; driven av ilska och smärta snarare än nyfikenhet eller folkbildningssyfte. Denna omständighet kräver andra former av kontextualisering än den rent retoriska. Transaktivisten Jamison Green har i artikeln ”Look! No, Don’t!” skrivit om vad han kallar för ”the visibility dilemma for transsexual men”, vilket i korthet innebär att den transsexuella erfarenheten osynliggörs i takt med att personen ifråga alltmer passerar som det kön denne upplever sig tillhöra. Lösningen är att vara en ”out and proud” transexuell,42 en som inte döljer utan snarare lyfter fram könskorrigeringsprocessen och icke-normativa aspekter av den egna kroppen. Inom den kontexten får Kunces nakenhet en helt annan retorisk betydelse än Oscarssons, och även en annan affektiv inramning än gycklarens eller barnets. Tårarna som rinner nedför ansiktet, kroppen som vrids av rörelse då orden uttalas, rösten som bryts och den nakna hud som blottas samverkar alla till att bygga upp det starkt pathosladdade klimax som är dess avslut, vilket kan förstås mot bakgrund av Greens resonemang om den börda det innebär att ständigt förväntas dölja sin transexuella historia, vilken är anledningen till att det är viktigt att ”komma ut”.43 Tillsammans bidrar samtliga dessa aspekter av framförandet till att materialisera smärtan i den transsexuella erfarenheten, vilket i sin tur placerar Kunces framträdande i en könsmedveten retorisk tradition av att dela tyngande
40
”Hylands Hörna 1966”, SVT Play, http://www.svtplay.se/klipp/73971/hylands-horna-1966 (2013–08–15). Kurt Johannesson, Olle Josephson & Erik Åsard, ”Per Oscarsson hyllar den naturliga sexualiteten”, Ordet är en makt. Svenska tal från Torgny lagman till Carl Bildt och Mona Sahlin, Kurt Johannesson, Olle Josephson & Erik Åsard (red.), Stockholm: Norstedts akademiska förlag 1998, s. 296–297. 42 Jamison Green, ”Look! No, Don’t! The Visibility Dilemma for Transsexual Men”, The Transgender Studies Reader, Susan Stryker & Stephen Whittle (red.), New York: Routledge 2006, s. 499–508. 43 Green 2006, s. 501. 41
12
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
erfarenheter med andra.44 Således berör talet en långt vidare kontext än den specifika frågan på dagordningen, sterilisering. (270) Mot bakgrund av Greens diskussion är det uppenbart att Kunces akt innebär att han ”kommer ut” som transsexuell, vilket han gör genom att uppvisa de (ur könsnormativ synvinkel) diskrepanser som ryms i hans egen kropp. Med kläder på passerar Kunce som en traditionell ”man”, men när han tar av sig tröjan blottas ärren efter mastektomin, och när han tar av sig kalsongerna det könsorgan som inom ett binärt könssystem inte kan, får, förväntas eller ska finnas där. Detta är inte längre könet som synekdoke, utan kroppen som i överförd bemärkelse materialiseras som livs levande apori och oxymoron. Därigenom påvisas dess förefintlighet och fakticitet, samtidigt som könet som definierande del för helheten ifrågasätts. Retoriskt innebär detta ett motstånd som i överförd bemärkelse i det närmaste bildar en kiasm: staten har gjort det privata offentligt – nu offentliggör jag det privata.45 Men nakenheten och den efterföljande påklädningen ska naturligtvis även ses som ett materiellt återtagande av den värdighet och det självbestämmande som staten enligt Kunce har berövat den icke-normativa kroppen. Den skam och förnedring som det innebär att falla utanför ett binärt könssystem omdirigeras därmed från den icke-normativa kroppen – som visas upp offentligt, med frivillighet – och påförs istället den statsmakt som har skapat denna skam.46 Kunces tal inrangeras därmed i en queeraktivistisk tradition av ”queer shame” och återtagande,47 samtidigt som den starka pathos-laddningen och nakenheten även sätter talet i relation till en antik retorisk tradition. Enligt Marcus Fabius Quintilianus anvisningar ska togan vara noggrant draperad så att den täcker hela kroppen, men vid patetiska ställen kan upprördheten markeras genom att den lossas något och till och med blottar en bit hud.48 I Kunces framträdande förstärks den starka affekt som uttrycks med den nakna kropp som, liksom för antikens talare, blottas som ett led i retoriken. Vidare uppstår den starkt övertygande affekten i Kunces tal också i mötet mellan kropp och omgivning. Även för en åskådare som är obekant med det nordiska klimatet så förmedlar snön samt publikens mössor och jackor att manifestationen äger rum en kall morgon. Den nakna huden ger därmed ett särskilt utsatt och sårbart intryck, och innebär i 44
Detta var enligt Karlyn Kohrs Campbell ett av de ursprungliga syftena med genusmedveten retorik (”Kvinnorörelsens retorik: en oxymoron” [1973], Rhetorica Scandinavica 2003:27, s. 18–32). Se även Lennart Hellspong, ”Klassikerintro”, 2003b:27, s. 10–17, särsk. s. 13. 45 Tack Frida Buhre för att du fick mig att se detta. 46 Jfr Salomon 2010, s. 111–117, om hur ärr efter mastektomi kan användas normativt (som synekdoke) respektive subversivt (som synliggörande av den transsexuella erfarenheten). 47 Se t. ex. Sally R. Munt, Queer Attachments. The Cultural Politics of Shame, Aldershot: Ashgate 2007. 48 Marcus Fabius Quintilianus, Den fulländade talaren, övers Bengt Ellenberger, Stockholm: Wahlström & Widstrand 2002. Se även Johannesson, Josephson & Åsard 1998, s. 296.
13
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
förlängningen att Kunces framträdande överskrider gränserna mellan metafor och figuration. Talet och dess framförande metaforiserar naturligtvis den transsexuella personens utsatthet inför den statliga makten, men då den nakna transkroppen står där mot de svarta, kalla stenmurarna som bakgrund blir denna utsatthet även materialiserad erfarenhet, uppspelad inför publikens ögon likväl som inför slottets svarta, tomma fönsterrutor. (271)
Publiken Denna senare omständighet – att ”makten” på ett symboliskt plan kan sägas vara en av publikerna för manifestationen, genom den fond som slottet och dess murar utgör till Kunces tal – för diskussionen till publikens roll i talakten. Förutom denna symboliska representation av makt så sönderfaller publiken vid detta tillfälle i två, mer konkreta former av närvaro: de personer som finns på plats vid tillfället, och media. Härvidlag är det naturligtvis av intresse att Kunce enbart använder den mikrofon som erbjuds vid yttrandet av den första meningen, där han förklarar vilken röstförstärkare han istället ska komma att använda: publikens egen röst. People’s mic, även kallad human microphone, användes första gången i antikärnkraftsprotester i USA, och fick under 2011 förnyad uppmärksamhet genom Occupy Wall Street-rörelsen.49 Tekniken används för att kunna tala inför stora folksamlingar utan teknisk utrustning, vilken kanske inte får användas utan tillstånd, eller helt saknas. Vid vissa fall används metoden för att överrösta en talare med mikrofon, vilket exempelvis Barack Obama har råkat ut för.50 Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att Kunce använder denna strategi trots att mikrofon faktiskt finns att tillgå, han har blivit given ordet och dessutom äntrat samma lilla plattform som tidigare talare. Retoriska snarare än praktiska aspekter förefaller således vara anledningen, och genom att använda people’s mic uppnås flera retoriska mål på samma gång. För det första så är det uppenbart att people’s mic innebär att publiken blir delaktig i talakten på ett unikt sätt, vilket rymmer såväl engagerande som potentiellt försåtliga aspekter. Strategin går ju ut på att publiken förmås att upprepa talarens ord tillsammans, vilket innebär att budskapet görs till publikens bokstavligen, innan dess enskilda medlemmar hinner tänka efter om de verkligen delar det. Eftersom metoden även har en praktisk aspekt – att alla i publiken ska kunna höra – blir det solidariskt omöjligt att vara helt tyst. På så vis är detta en 49
NPR, ”Battle Cry: Occupy’s Messaging Tactics Catch On” av Carrie Kahn, http://www.npr.org/2011/12/06/142999617/battle-cry-occupys-messaging-tactics-catch-on (2013–08–15). 50 CBS News, ”’Mic check’: Occupy protesters interrupt Obama” av Brian Montopoli, http://www.cbsnews.com/8301-503544_162-57329652-503544/mic-check-occupy-protesters-interrupt-obama/ (2013–08–15).
14
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
smart retorisk strategi, som dock förutsätter ett sammanhang där talaren kan vara förhållandevis säker på att alla håller med om det som sägs; annars riskerar den att fallera fullkomligt. För det andra så innebär användningen av people’s mic i detta fall ett sofistikerat sätt att använda en publik (den som närvarar på plats), för att övertyga en annan (den som tar del av händelserna via media). Effekten av people’s mic har beskrivits som ”hypnotic, comic or exhilarating – often all at once,”51 men oavsett vilket så skapas naturligtvis ett intryck av att talarens åsikter är mångas, och att Kunce, i detta specifika fall, inte står ensam med sina krav. Omständigheten att talet hålls under en politisk manifestation mot steriliseringar av transsexuella innebär att Kunce kan förlita sig (272) på den närvarande publikens välvilja och samtycke och använda den för sina syften: att övertyga den breda allmänhet som ska ta till sig medias nyhetsrapportering om tilldragelsen.52 Vidare inordnar användandet av people’s mic även talet i en specifik genre av aktivism, samt påvisar den strävan efter att upplösa hierarkier (i detta fall mellan talare och publik) som är utmärkande för fältet transgender studies som helhet.53 Trots att hierarkin mellan talare och publik förvisso kvarstår på så vis att publiken helt enkelt upprepar Kunces ord, så problematiseras gränserna däremellan på flera olika sätt. Dels innebär strategin, som jag påpekade ovan, att Kunce och publiken gör gemensam sak mot en annan publik, men även att mikrofonen som fysiskt föremål mellan talare och publik avlägsnas, vilket skapar en intimiserande känsla av delaktighet (och dessutom ger Kunce en möjlighet att skrika ut sitt budskap, vilket ytterligare stärker dess pathos-effekter). Hierarkin talare-publik problematiseras ytterligare genom det utlämnande och blottande sätt varpå Kunce framför sitt tal – han må stå på ett podium, men det är hans hud som blottas och hans tårar som rinner.
51
The Nation, ”We Are All Human Microphones Now” av Richard Kim, http://www.thenation.com/blog/163767/we-are-all-human-microphones-now# (2013–08–15). 52 Steriliseringsfrågan var ett flitigt debattämne både på olika sociala fora på internet och även i mer etablerad media under hela 2012 (t. ex. Facebook, Newsmill, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och TV4:s Nyhetsmorgon). Från själva manifestationen rapporterades mestadels på internet, där flera sajter återgav Kunces tal samt publicerade bilder på publik, talare och Kunce (t. ex. QX, Sveriges största Gaynyhetssajt, ”Avklädd protest mot tvångssterilisering”, http://www.qx.se/samhalle/19860/avkladd-protest-mot-tvangssterilisering [2013–08–15]; RFSL, ”Kraftfull protest mot steriliseringstvång” av Lars Jonsson, http://www.rfsl.se/?p=4257&aid=12207 [2013–08–15] ). Tidningen ETC var dock det enda tryckta medium som publicerade några bilder från evenemanget, då de upplät hela sitt mittuppslag dagen efter manifestationen åt en bild på den nakne Kunce inför publik. Vidare gjorde Sveriges radio ett inslag som sändes på eftermiddagen samma dag som manifestationen hölls, dock utan att Kunce omtalades (Sveriges Radio, ”Manifestation mot tvångssterilisering”, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=4915957, [2013–08– 15]). 53 Trots detta är det knappast tal om en inviterande retorik eller ett samtal i Campbells mening (Campbell 2003; se även Hellspong 2003b, s. 14), utan snarare, som jag nämnde tidigare, en styrkemanifestation inför media.
15
Retorisk kritik, eds. Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (Ödåkra: Retorikförlaget, 2014), p. 259-273
* Låt oss avslutningsvis försöka sammanfatta det performativa i Kunces tal. Antag att han helt enkelt skulle ha gått upp på podiet, tagit mikrofonen och sagt: ”Hej, jag heter Warren och jag är transexuell. Det känns verkligen jättejobbigt för mig att staten vill ha kvar rätten att ta ifrån mig min reproduktiva förmåga.” Detta skulle ha inneburit att talet hade hållit sig inom ramen för konstateranden, som ju Austin ville kontrastera talakterna mot (se ovan). Säg vidare att Warren skulle ha lagt till: ”Som transexuell har en redan genomgått så många operationer”, och därefter dragit upp tröjan och visat ärren efter mastektomin. I och med detta skulle han ha kompletterat de ord han uttalar med ett lämpligt actio, anpassat för att övertyga publiken. (273) Men där såväl begreppet elocutio som actio förutsätter en på förhand given kropp som yttrar vissa ord och utför vissa handlingar, går Kunces tal så som det kom att framföras bortom ett sådant förevisande, då ord och handling är så oupplösligt förenade att dessa två tillsammans utför den icke-normativa materialiteten och smärtan denna i en normativ kontext är förbunden med. På så sätt skapas konkret plats i den materiella verkligheten åt transkroppen såväl som det könsnormativa förtryck denna lider under; detta är diskursen materialiserad. Men även Kunces intrikata användande av people’s mic är en del i processen, då denna teknik omedelbart lösgör orden från talarens egen person, och gör dem till en del av ett större sammanhang. Denna aspekt, liksom de ovan påvisade inrangeringarna i såväl den transpolitiska- och teoretiska kontexten som i den klassiska och moderna retoriska traditionen, är förutsättningar för att talet ska bli performativt. Och oavsett hur stor effekt just Kunces tal fick – vilket naturligtvis är svårt att överblicka – så utgjorde det helt klart en del av all den samlade retorik som har inneburit att sterilisering som krav för att genomgå juridiskt könsbyte, stipulerad i ”Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall”, röstades bort av riksdagen 22 maj 2013.54